Vad vi står för

Vad vi står för:

  1. Vi vill främja det hjärtskärande behovet av rättssäkra, sakliga och opartiska utredningar av barn och unga, utförda av socialtjänsten och dess familjerätt, med flera.
  2. Vi vill verka för att socialtjänsten på ett professionellt sätt ska använda sig av vetenskaplig utredningsmetodik i utredningarna, för endast därigenom kan man säkerställa rättssäkerhet och ”barnets bästa”.
Varför?
  • För att socialtjänsten och dess familjerätt bryter mot Förenta Nationernas deklaration om de Mänskliga Rättigheterna, artikel 12:
    • Ingen får utsättas för godtyckligt ingripande i fråga om privatliv, familj, hem …
    • och inte heller för angrepp på sin heder eller sitt anseende.
    • Var och en har rätt till lagens skydd mot sådana ingripanden och angrepp.

Detta sker när man gör rättsosäkra utredningar gällande barnets bästa. Dessutom:

  • Bryter man mot vår grundlag Regeringsformens krav på att utreda sakligt och opartiskt (Detta kallas ofta av jurister för socialtjänstens objektivitetsplikt.).
  • Bryter man mot föräldrabalkens, socialtjänstlagens och lagen om vård av ungas krav på hänsyn till barnets bästa.
  • Bryter man mot socialtjänstlagens krav på att frigöra människors resurser och att värna om deras ekonomiska och sociala trygghet (Detta står i socialtjänstlagens portalparagraf till exempel – se dess första kapitel och första paragraf.).
  • Barn är en viktig orsak till livets mening. Att rättsosäkert beröva barn sina föräldrar och föräldrarna sina barn, är att sarga och traumatisera barnen, deras föräldrar och andra som står dem nära.
Hur vet vi det?
  • För att experter och forskare som Bo Edvardsson och Leo Ngaosuvan genom sin forskning och granskning av över 350 olika barnavårdsutredningar sedan början av 1980-talet har kunnat konstatera att de inte bara alla har brister utan än allvarligare: De är rättsosäkra. Se till exempel vetenskapligutredningsmetodik.nu över den stora forskning inom området och där många anonymiserade utredningar räknas upp.
  • För att vi själva utifrån kunskap om vetenskaplig utredningsmetodik noggrant har granskat 24 utredningar för ”barnets bästa”. Det finns hundratals olika utredningsaspekter som kan kontrolleras. Av dessa måste ett tiotal alltid kontrolleras och beroende på utredningstypen kan fler behöva infogas. Vi har upptäckt att av detta tiotal nödvändiga utredningsaspekter har endast en använts i de 24 utredningar som vi har kontrollerat – ett bottennapp i rättssäkerhet! Se våra bloggar, anonymiserade utredningar (publiceras till 13 oktober 2016) och videor tillgängliga på vår sajt.
    • Socialtjänsten borde alltid göra en ordentlig så kallad resursöversikt av människorna de utreder och analys över hur dessa resurser kan frigöras. Ofta kan människor ha problem med sin föräldraförmåga (endera i form av oförmåga men även i att använda sitt barn som slagträ mot den andra föräldern i en vårdnadstvist). Istället för att de ska förlora vårdnaden eller att barnet omhändertas så kan många föräldrar med olika stödinsatser lära sig att frigöra sina resurser så att de kan ha kvar sin vårdnad och hela sitt umgänge. Vi har i de 24 utredningarna aldrig sett en tillstymmelse till en ordentlig resursanalys, trots att socialtjänsten har ett tydligt sådant ansvar. Det är djupt oansvarigt och inkompetent.
    • Det finns ett antal områden för vanvård och för dessa både risk- och skyddsfaktorer. Vi har i våra 24 utredningar aldrig sett en omdömesgill genomgång i alla riskområden utifrån alla dess risk- och skyddsfaktorer. (Vanligt är att de inte har ordning på vilka riskfaktorer som hör till vilken form av vanvård och även att riskfaktorer kan tas upp som vanvård – proffsigt?). Även detta är djupt oansvarigt och inkompetent.
Grundorsaken
  • Att göra utredningar för ”barnets bästa” är bland det svåraste som finns. Dels för att det så sällan finns konkreta förhållanden att utgå ifrån utan istället är det mesta olika människors observationer och uttolkningar av dem. Dels för att det som utredare är mycket svårt att inte omedvetet påverkas av barns och föräldrars utsatta situation. Detta kräver special kompetens i vetenskaplig utredningsmetodik.
  • För att kunna göra rättssäkra utredningar gällande ”barnets bästa” behöver man motsvarande 30 högskolepoäng med stora inslag av vetenskaplig utredningsmetodik.
  • Socionomutbildningar är inte yrkesutbildningar utan ger en grund för många olika yrken. Dagens socionomer har allt ifrån ingen utbildning alls i utredningsmetodik, kanske några veckors frivillig kurs med grupptentamen, till kanske upp till 15 högskolepoäng i ämnet. Tyvärr är ofta inslaget kring vetenskaplig utredningsmetodik undermåligt hos de socialsekreterarna som ändå har en mer omfattande utbildning. Jämför med en allmänläkare – även om de är kompetenta så har de inte kompetens för till exempel ögonkirurgi.
  • Socialstyrelsen tillhandahåller inga direktiv eller råd för att säkerställa rättssäkra utredningar för ”barnets bästa”. Undersök själv om du inte tror oss.
    • Observera att “Barns behov i Centrum” (BBIC) inte är en utredningsmetod. BBIC kan sägas beskriva VAD för information som borde fås fram för olika utredningar gällande ”barnets bästa”. Men dess manualer innehåller ingen information som säkerställer HUR denna information 1) ska samlas in för att senare 2) analyseras och 3) bedömas på rättssäkra sätt. Undersök själv om du inte tror oss.
  • Läkarföreningar har civilkurage och kan till exempel vägra utföra åldersbestämningar av unga flyktingbarn med metoder som inte har tillräckligt vetenskapligt stöd! Men var är socionomerna som visar civilkurage och säger ifrån?
    • Vanvårdsutredningen som kunde konstatera att troligen fler än 2000 barn vanvårdades fram till 1980, skildrar även att när barnen äntligen vågade ta kontakt och berätta om hemskheterna så kunde socialarbetare använda sin ställning till att systematiskt ifrågasätta barnen och skydda förövarna. Vilka drivkrafter skapade så osunda och hemska beteenden? Ja, var finns de socionomer som säger ifrån idag? Tyvärr så verkar till exempel Akademikerförbundet SSR via Titti Fränkel och Camilla Sköld fortsätta i denna tradition – se här.
  • En slutsats är att samhället låtit de mest sårbara – barnen – och dess föräldrar ta smällen för samhällets oansvar och inkompetens. Det är många som har tillräcklig insikt för att säga ifrån. Istället håller de för öronen, håller för munnen och ögonen.
Samhälleliga konsekvenser av rättsosäkra utredningar för “barnets bästa”
  • Barn som förlorar en eller båda sina föräldrar traumatiseras. Lena Hellblom Sjögren liknar det vid att man klipper av ett träd till hälften eller alla dess rötter. Hur ska barn då tryggt växa sig stora och starka?
  • Föräldrar, syskon, mor- och farföräldrar och andra nära som förlorar kontakten med barnet traumatiseras också. Barn är livets mening, syskon viktiga livet ut, barnbarn är ”livets efterrätt” och ens barn och barnbarn är de som tar hand om en när man blir gammal och skröplig.
  • En del föräldrar kämpar på. I vårdnadstvister kan de ibland lyckas, det är sämre för omhändertaganden/tvångsomhändertaganden. En del föräldrar ger upp. En del föräldrar får enorma kostnader. Traumat påverkar dem privat och yrkesmässigt. En del traumatiseras så att de blir rejält sjuka och dör i förtid.
  • Utifrån rättsosäkra utredningar är detta rättsosäkra ingrepp i varje civiliserat samhälles grundläggande rättigheter – de om varje människas rätt till privat- och familjeliv och skydd mot godtyckliga ingripanden.
Allvarliga konsekvenser av socialtjänstens och dess familjerätts godtyckliga/rättsosäkra utredningar
  • Barn som borde omhändertas från sina föräldrar, omhändertas inte
    • I media finns kända fall som “Bobby”, “Yara”, “Leo” och “Freddie”
  • Att barn som inte borde skiljas från en eller båda sina föräldrar, syskon, mor- och farföräldrar och andra anhöriga, ändå gör det.
  • Att familjehem och Hem för vård och boende (så kallade HVB-hem) godkänns, trots att de inte borde det.
  • Att vanvård är möjlig och sker på familjehem och Hem för vård och boende (så kallade HVB-hem).
  • Att barn som borde få komma hem från familjehem/hem för vård och boende inte får det.
  • Att föräldrar som borde få hjälp att frigöra sina resurser inte får det.
Slöseri med skattemedel

Socialtjänsten och dess familjerätt slösar med de pengar vi betalar in i skatt:

  • Att göra rättsosäkra utredningar är i konflikt med lagar och vetenskap – det är ett slöseri med skattemedel eftersom socialtjänsten och dess familjerätt sällan löser problem utan genom att utreda på ett rättsosäkert sätt ofta spär på dem:
    • Föräldrar som utsätts för dem kräver extra möten, det blir fler orosanmälningar, fler utredningar – det är ett direkt slöseri med skattemedel.
    • Det leder till ökad belastning för alla domstolar – upprepade vårdnadstvister, krav på verkställighet och klagan över tvångsomhändertaganden, hemtagningsutredningar med mera – ett indirekt slöseri med skattemedel.
    • Föräldrar måste ofta betala för advokatkostnader – antingen genom hemförsäkring eller själv.
    • Föräldrar traumatiseras, kan därför i större utsträckning vara sjukskrivna, kräver kanske sjukvård, förlorar därmed arbetstid och lyckas inte likaväl i arbetslivet.

Frågor vi ställer

Ska vi samhällsmedborgare inte kunna lita på att socialtjänsten

  • Kan göra rättssäkra utredningar för barnets bästa?
  • Känner till och använder vetenskaplig utredningsmetodik (så att de till exempel vet vad alternativa tolkningshypoteser är och använder dessa för varje relevant observations uttolkning och i analys- och bedömningsarbetet)?
  • Gjort upp med erkänt destruktiv organisationskultur?
  • Använder skattemedel för sitt syfte?

Utifrån detta kräver ideella föreningen Barnets bästa

  • Att socialtjänsten och dess familjerätt i utredningar för ”barnets bästa”:
    • Måste utreda rättssäkert utifrån vetenskaplig utredningsmetodik. och att inga utredningssätt som undergräver dem accepteras
    • Även måste vara inriktad på att frigöra människors resurser (lagkrav på socialtjänsten).
    • Även måste värna människors sociala och ekonomiska trygghet (lagkrav på socialtjänsten).
    • Att alla tidigare rättsosäkra utredningar upphävs.
    • Att samhället tar ansvar för att upphäva alla domar där dessa rättsosäkra utredningar varit viktiga.
    • Att alla barn och föräldrar samt andra nära anhöriga som rättsosäkert drabbats får upprättelse, hjälp att lösa de trauman och de konsekvenser detta inneburit, samt kompensation.
    • Att de rättsosäkert drabbade får det direkta och indirekta stöd som behövs för en hjärtlig och varaktig återförening.
      • Exempel på hur en hjärtlig och varaktig återförening skulle kunna möjliggöras:
      • SITUATION – HUR LÖSA DEN? Tänk dig ett barn som på rättsosäker grund skiljdes från en av sina föräldrar för 15 år sedan. Idag är hen 17 år. Socialtjänsten har lyckats att få barnet att tro att föräldern övergav hen och är fientligt inställd. Föräldern har försökt överleva utan sitt barn trots traumat. Barnet och föräldern har förlorat viktiga uppväxt- och barndomsår tillsammans. De lever alltså nu varsina liv och det finns inga beröringspunkter.
      • LÖSNING FÖR VARAKTIG ÅTERFÖRENING: Flera barn och föräldrar i liknande situation bjuds på en gemensam semestervecka. En timme om dagen berättar en psykolog om vad de rättsosäkert utsatts för … och vad de nu har möjlighet att börja återta. Under semestern träffar de även andra barn och föräldrar som rättsosäkert råkat ut för samma sak, får stöd, nya vänner, för att bättre förstå, bearbeta och samtidigt ha roligt tillsammans. Då får de en reell möjlighet till att varaktigt återförenas.
Att ena upprörda

Vi är många som förstår att något är fel. På bara tio minuter hittade vi 43 upprörda grupper på Facebook. Det finns mer aktiva grupper som kan ha uppstått utifrån en region, utifrån ett kvinnoperspektiv, ett mansperspektiv, invandrar-/annan kulturell bakgrund och så vidare. En del fokuserar enbart på vårdnadstvister, en del på tvångsomhändertaganden. De flesta verkar dock inte vara organiserade i någon grupp, utan ger mest uttryck för sin upprördhet.

Vi saknade en gedigen analys för att identifiera roten till det onda och förstå den. Vi saknade en identifiering av ansvariga – för det är svårt att avkräva ansvar om man inte gör det av någon. Vi saknade ett mål. Vi saknade en strategi, en taktik och en operativ verksamhet för att ta detta i mål som även förstod och utgick från ideella rörelsers styrkor och inte dess svagheter. Utifrån detta gjorde vi en omfattande Root Cause Analysis, en modell som fick sitt genomslag på National Aeronautics and Space Administration (NASA) i USA under 1950-talet.

I maj 2016 bjöd vi in till en konferens där vi delade med oss av resultatet. Förenklat sagt så har många upprörda rätt. De är diskriminerade. Men det är värre än så, det är rättsosäkert. En drygt fem minuter lång video om hur vi analyserat (med tidigare inbjudan till samarbete) kan du titta på genom att klicka här. Just hur vi gjorde analysen har imponerat på många – de tycker sig förstå vilken omfattande och ordentlig analys vi faktiskt har gjort.

Vi kommer fortsätta att söka samarbeten och dialog för att konstruktivt organisera upprörda människor, så att vi tillsammans kan komma i mål: En hjärtlig och varaktig återförening av de barn och vuxna som rättsosäkert motarbetats.

Vår analys – i grunden inte mycket fel på befintliga lagar

Olika grupper verkar mena att det är frågan om diskriminering mot kvinnor, mot män, mot de med invandrarbakgrund, mot mor- och farföräldrar, mot ….. Det kan det också vara men i grunden handlar det om att utredningarna oftast är godtyckliga, det vill säga rättsosäkra samt att socialtjänsten närmast totalt verkar ignorera ansvaret att frigöra människors resurser. Godtycklighet innebär att det kan verka fördomsfullt ena gången mot kvinnor, andra gången mot män, mot de med invandrarbakgrund …

  • Vår ståndpunkt är att det allvarligaste felet är utredningars godtycklighet, att de är rättsosäkra, samt att de ignorerar socialtjänstens ansvar för att frigöra människors resurser.

En del menar att lagar måste ändras. Visst finns det brister i lagarna men om man redan idag inte följer befintliga lagar, varför skulle man då följa nya lagar? Dessutom hur svårt är det inte att få till nya lagar? Eller lagförändringar? För att lyckas behöver man få till ett så stort landsomfattande stöd att en majoritet i riksdagen röstar för att de startar en utredning. Sedan måste man ha så väl utarbetade argument att ens förslag klarar sig igenom alla instanser som kommer att ge remissvar på utredningens förslag. Det är en gigantisk uppgift. De som hävdar att lagar ska införas vill tyvärr sällan förklara hur de ska lyckas med det heller. Istället är det en väsentligt mindre uppgift att uppmärksamma människor på att lagar inte följs och få deras stöd för det, speciellt när det är så viktiga lagar som borde följas. Dessutom är de “ytterst ansvariga” för socialtjänsten våra kommunpolitiker. Här kan det till och med räcka med att få till en stark opinion i enbart en kommun för att lyckas få till en förändring.

  • Vår ståndpunkt är att det i grunden inte är mycket fel med våra lagar. Utan att felet ligger mer i att socialtjänsten och dess familjerätt inte följer dem.
  • Dessutom är de “ytterst ansvariga” för socialtjänsten våra kommunpolitiker. Då blir det också lättare att bilda opinion och att faktiskt rösta bort de politiker som inte vill säkerställa att socialtjänsten gör rättssäkra utredningar.
 
Om föreningens organisation

Vi är idag organiserade som Greenpeace med få medlemmar som utför centrala och/eller strategiska arbetsuppgifter samt har många stödmedlemmar där några bidrar mycket aktivt och de flesta kanske bara stödjer oss.

Varför?

1: Från början tänkte vi att föreningen skulle vara en webbredaktion. En webbredaktion som utifrån djuplodande research – utifrån vår konstruktiva och demokratiska värdegrund – skulle publicera material på en webbsajt så att den till slut blev som en tidning med riktigt bra material i denna fråga.

2: Strax insåg vi att detta inte skulle räcka utan att vi behövde engagera drabbade, dela med oss av våra kunskaper om mänskliga rättigheter, juridik, vetenskaplig utredningsmetodik, vår strategi och så vidare för att skapa en bred nationell verksamhet och traditionell förening.

3: Men vi insåg snart det omöjliga med det.

Trots att det finns så otroligt många drabbade så är det så få av dem som vill engagera sig ens lite grand. Många drabbade hävdar ofta saker utan att själva ha gjort research och kan tyvärr vara nedlåtande och till och med taskiga mot andra drabbade. Några av dem som ville engagera sig lite grand verkade vara mer fokuserade på att få sina egna problem lösta än på att hjälpa alla oss drabbade. En del människor verkade liksom ha en egen agenda där de ville stå i vad de uppfattade som rampljuset, utan att förstå det hårda jobb som måste till. Det skulle vi göra åt dem. Många människor hävdade utan ens enklare källkritik och research att olika orsaker var problemet och vad som skulle lösa detta. Att det till exempel huvudsakligen var fråga om diskriminering av kvinnor, nej – män, nej – de med invandrarbakgrund, nej – mor- eller farföräldrar, nej – de med funktionsnedsättningar … – det vill säga man skulle förenklat sagt inte försöka att ena dessa olika grupper utan istället kasta ännu mera bränsle i elden.

Nästan ingen värdesatte att man måste 1) samla in alla symptom, 2) göra en omfattande rot-orsaks-analys, 3) utarbeta en klok vision som inbegrep att drabbade barn, mammor, pappor, mor- och farföräldrar måste få samhällets upprättelse för den traumatisering de utsatts för samt samhällets aktiva stöd för en hjärtlig och varaktig återförening (det vi kallar restitution, se ovan). Att utifrån detta 4) utarbeta en smart strategi för att utifrån denna få till 5) en nationell verksamhet. Samt att ännu färre av dessa var villiga 6) att lägga ned det arbete som faktiskt måste till.

Men att bestämma skulle de vara med om att göra – oavsett om deras uppfattning var baserad på research och källkritik, om deras plan var realistisk eller inte. Och andra skulle göra jobbet – inte de själva för att förenkla. Alternativt, alla skulle sitta på läktaren, bua och tala om för oss som slet på planen hur det egentligen skulle göras. De visste bäst.

Vi insåg att det skulle leda till att i praktiken ingenting skulle uppnås.

4: En till viktig aspekt var också att vi inte vill driva detta i mängder med år. Hela vårt analys- och strategiarbete utgår från att inte bara ha rätt utan också att få rätt ganska snart. Barn, mammor, pappor, mor- och farföräldrar och andra nära ska inte få utsättas för godtyckliga ingrepp och trauman i sina liv. Vi måste få stopp på detta relativt snabbt. Men ingen verkade tro oss om att det faktiskt skulle vara möjligt med en så offensiv plan, än mindre kunna tänka så strategiskt för att lyckas.

Att dessutom få med oss många människor på vad vi uppfattade faktiskt skulle vara möjligt, verkade omöjligt.

5: Därför insåg vi att vi behövde organisera oss som Greenpeace där ett fåtal drivande och strategiskt initierade personer diskuterade och drev själva föreningen och utifrån det få till ett brett engagemang: Att få många drabbade att lära sig att detta inte bara är ett övergrepp utan ett rättsövergrepp vilket gör det hela mycket allvarligare. Att lära sig hjälp-till-självhjälp (som Barnets-bästa-kollen) samt att organisera sig själva och många fler i en nationell verksamhet genom studiecirklar och offensiva lokalgrupper.

När vi började leta hittade vi på tio minuter över 43 grupper om denna fråga på Facebook. Vi blev strax nummer 44. Ingen annan kommer i närheten av vad vi har uppnått sedan dess, titta här till exempel.

Så, vi tycker att vi valt den bästa vägen under dessa förutsättningar. Har vi också tur når vi våra mål snart.

För enbart när vi blir så många som agerar för saklighet, opartiskhet och rättssäkerhet, när vi stödjer oss på vetenskaplig utredningsmetodik, när vår verksamhet utgår från en konstruktiv och demokratisk värdegrund, enbart då kommer vi att vinna gehör och rättsövergreppet kan inte längre ignoreras.

Vi har idag flera aktiva människor som också har upptäckt hur livet – trots det trauma de försatts i – blivit väsentligt bättre och mer meningsfullt när man aktiverar sig och lär sig till exempel Barnets-bästa-kollen. Allt i syfte att få stopp på rättsövergreppet och att få till restitution, både för sig själva och alla andra drabbade. För utan ett sådant engagemang kommer vi ingenstans. Välkommen i denna kamp.

 

Nyhetsbrev                   Bildspel